5 år.
Varje gång min telefon ringer på en "konstig" tid eller vid ett "konstigt" tillfälle får jag ont i magen.
Varje gång kommer känslan tillbaka.
Känslan som inte riktigt går att beskriva eller förklara.
Men jag minns det som igår.
Hur jag tittar på mobilen och ser att pappa ringer.
Vad vill han nu??
Sen är allt bara ett litet kaos i mitt huvud.
Orden bara surrar i skallen på mig.
Martin. Bilolycka. Ambulans. Dåligt väder. Helikopter. Respirator. Akademiska.
Vi bör åka nu.
 
Färden ner till Uppsala är nog den längsta jag någonsin gjort.
Väl på plats kommer alla känslor över en igen.
Vi fick några i taget gå in och "hälsa på" Martin.
Man ville bara ruska om honom, kittla honom eller vad som helst och så skulle han hoppa upp och le sitt stora leende men istället låg han bara där och "sov".
Att han var skadad syntes inte alls, inte ett märke såg man.
Kanske gjorde det, det hela svårare att förstå för han såg ju "oskadad" ut förutom bandaget på huvudet.
 
Tomheten när vi sedan åkte därifrån och man insåg att vi aldrig mer skulle få träffa/se Martin.
En mycket konstig känsla.
Känslan är fortfarande lika konstig,
Igår var det 5 år sedan.
 
♥Saknad♥
 
 
 
michelle Haggart

Fy så hemskt! Kram!

Marie N

<3 kramar till dig!!

Svar: Tack....Kram till dig å =)
Evelina Mattsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress