MENY
9 år kan gå fort och de kan även kännas som en evighet sen. Det har nämligen idag gått 9 år sedan Martins olycka, det känns både nära och som långt bort. Jag kom faktiskt på nu ikväll vilken dag och vilket datum det var. För många år sedan skrev jag ett inlägg, det var svårt att skriva då och det är svårt även nu fast att många av orden är samma och kopierade från tidigare inlägg.
Nu 9 år senare sitter jag här igen och letar de rätta orden att skriva. Saken är den att när man sitter ner, tänker och försöker känna så kommer alla minnen och känslor tillbaka.När vi åker till vår favoritstrand som vi gjort flera gånger denna sommar, åker vi förbi olycksplatsen och varje gång knyter det sig i magen, antar att det alltid kommer göra det.
Varje gång min telefon ringer på en "konstig" tid eller vid ett "konstigt" tillfälle får jag ont i magen.
Varje gång kommer känslan tillbaka.
Känslan som inte riktigt går att beskriva eller förklara.
Men jag minns det som igår.
Hur jag tittar på mobilen och ser att pappa ringer.
Vad vill han nu??
Sen är allt bara ett litet kaos i mitt huvud.
Orden bara surrar i skallen på mig.
Martin. Bilolycka. Ambulans. Dåligt väder. Helikopter. Respirator. Akademiska.
Vi bör åka nu.
Färden ner till Uppsala är nog den längsta jag någonsin gjort.
Väl på plats fick vi några i taget gå in till Martin.
Man ville bara ruska om honom, kittla honom eller vad som helst och så skulle han hoppa upp och le sitt stora leende men istället låg han bara där och "sov".
Tomheten när vi sedan åkte därifrån och man insåg att vi aldrig mer skulle få träffa/se Martin.
En mycket konstig känsla.
Känslan är fortfarande lika konstig,
Idag är det 9 år sedan.
♥Saknad♥
Marie
❤️
Svar:
❤️
Evelina Mattsson
Helen
❤️
Svar:
❤️
Evelina Mattsson
Kirsi
Åh. <3 Jag kan inte ens föreställa mig hur det är.
Tack för att du delar med dig.
Svar:
Tack själv....
Evelina Mattsson
3